Början

Malmö centralstation låg öde i sommarskymningen. Underligt tyckte jag när jag tumlade ut i kvällen efter min första (och sista) qi-gong klass -- klockan var ju inte mer än lite drygt halv tio, men så var ju Malmö inte heller någon metropol. Jag hade njutit i fulla drag av ett New York som aldrig sov, men att känna den ljumma havsvinden och höra måsarna skria fyllde mig med en inre ro som hade varit omöjlig att hitta i ”the Big Apple”.

På väg till stationen hade jag irriterat mig på att jag skulle behöva byta buss. Jag hade alltid haft ett komplicerat förhållande till Malmös lokaltrafik. Oftast var bussarna sena och ibland kom de inte alls. Och ibland var de för tidiga vilket gjorde att jag såg bakändan på dem på väg mot hållplatsen och fick galoppera för att hinna med. Och utan undantag var de alltid knökfulla. Det fröjdade mig att jag i alla fall denna gång skulle slippa förpestas av svettiga och/eller fulla medpassagerare. Annars slog det aldrig fel. Jag lyckades alltid hamna i närheten av någon fet man med härlig armvett eller så fann jag mig inklämd mellan fulla, vrålande MFF:are på väg till stadion för att utföra sin huliganism. Men idag skulle jag få vara ifred.

Den gröna bussen rullade sakta in till hållplatsen, stannade och slutligen öppnades dörrarna. Frånsett busschauffören var den som väntat behagligt tom. Han verkade glad att få sällskap för han lös upp när jag steg på. Jag lekte med tanken att det var min nyfunna qi-gong harmoni som smittade av sig, men övergav den snabbt igen. Huga, började jag redan tänka som en lärjunge? Jag placerade mig i bakre delen av bussen och blickade ut över kanalen och de folktomma gatorna. Jag avbröts i mitt filosoferande av en mansröst:

”Ursäkta, vart går den här bussen?”

Jag hade ett näbbigt svar på tungan: Om han inte visste vart bussen gick, vad gjorde han då på den? Men när jag tittade upp och såg in i de blåaste ögon jag någonsin sett, så frös svaret inne. Killen framför mig var i trettioårsåldern, hade röda sammetsbyxor och en beige linneskjorta utan krage. Och så hade han hatt. Jag har alltid haft en fetisch för män i hattar. Särkilt om (som i detta fall) lockigt, blont hår tittar fram under brättet. Det talas ofta om att kvinnor vill ha långa, mörka, mystiska män med smäktande bruna ögon. Inte denna. Men ge mig en blond viking så börjar hjärtat pumpa snabbare och min blick blir dimmig.

”Vart ska du”, fick jag fram.

”Möllan”.

Han pratade uppländska och hade en stor backpack på ryggen. Bredvid honom stoltserade en gigantisk hund som jag gissade var en Schäfer.

”Den här bussen går dit”, sa jag, ”men den tar lång tid så det är bättre om du tar åttan.”

Jag pekade ut genom fönstret mot en buss som stod och brummade vid hållplatsen mittemot. Killen stod obeslutsamt kvar framför mig och i samma ögonblick stängde busschauffören dörrarna och började köra. Jag hörde honom gå längst bak i bussen och sätta sig.

                 Jag är inte en gåpåig tjej. Jag pratar sällan med främlingar och är ganska reserverad. I Amerika, ett land som ständigt lovprisar extroverta känsloyttringar, är det svårt att undgå att bli påtvingad samspråk med allehanda människors. När jag bodde i New York så tyckte jag det var fruktansvärt enerverande att människor flög på mig överallt och började prata. Gick du till snabbköpet så pratade de mat och recept. Köpte du kläder så pratade de mode och tygkvalité och när de hörde att jag var svensk så blev jag aldrig av med dem. I början av min vistelse hade jag tyckt att öppenheten var charmig. Jag blev spontant inbjuden till middagsbjudningar och barbeque av totala främlingar och ett par gånger, om personerna verkade hyfsat normala, så gästade jag och Mr Lawyer dessa bjudningar. Vilken härlig impulsivitet tänkte jag. Men efter att, vid två separata tillfällen, ha suttit som en apa i bur och svarat på frågor om isbjörnar och huruvida vi hade bilar i Sverige falnade charmen och jag började sky dessa slumpartade möten som pesten

Jag vet därför inte vad det var som flög i mig denna sommarkväll på en buss genom staden. Kanske var det qi-gongen som hade öppnat mitt sinne. Kanske (och detta var den mer troliga förklaringen) var det för att situationen innefattade en vacker viking, en typ av man som jag sällan haft förmånen att frestats av under de sista sju åren. Det var jag som tog det första steget, (om man inte räknar det faktum att killen faktiskt gick på bussen), när jag vände mig om i min stol och sa:

”Fin hund!”

Och ja, jag menade det. Det var verkligen ett mycket vackert exemplar. Han var högrest, med lång, glänsande, svartbrun päls, en guldig, tät man runt det stora huvudet och stora mörka, visa ögon. Men mitt intresse var endast av estetisk art. Jag har nämligen aldrig varit särskilt förtjust i hundar. Katter är istället min melodi. De är renliga, smidiga och självständiga.  I relationen till en katt får du ingenting gratis och därför blir också belöningen så mycket större. Min erfarenhet av hundar hade begränsats till barndomens grannars och klasskamraters Golden retrievers. Snuskiga, korkade hundar som åt sitt eget bajs, flåsade, fläkte sig och luktade illa. Lägg också till att de oreserverat alltid försökte para sig med mitt ben, så får ni kanske en viss förståelse för min avoga inställning till denna ”människans bästa vän”.

Killen tittade upp och log. Herregud, det kändes som om jag golvats av en tryckvåg av gyllene ljus! Och ja, hjärtat pumpade och min blick höll på att bli dimmig.

”Visst är han”, sa han och log.

Jag försökte samla mig, men lyckades bara le fånigt.

”Vad heter han?”, kläckte jag ur mig i ett försök att framstå som normal och opåverkad.

”Gallio”.

För att rädda spillrorna av min stolthet skulle jag just vända mig tillbaka i mitt säte när han frågade:

”Vart ska du?”

Jag tog ett djup andetag och gav honom light versionen av varför jag bodde hemma hos mina föräldrar i Åkarp. (Just flyttat tillbaka till Sverige efter att ha levt i Amerika i många år, letade lägenhet, sökte jobb osv.) Han log fortfarande och fingrade på brättet till sin hatt medan han berättade att han kom från Småland och att han hade varit och hälsat på hos vänner där. Min hållplats närmade sig irriterande fort och jag sökte förbrilt i min hjärna efter någonting som kunde förlänga mötet. Han hann först.

”Så, då gör du igenting särskilt på dagarna då?” 

Efter många år i äktenskapets hägn så må jag vara rostig i romantiksvängen, men det här var ett solklart ”kan jag få ditt nummer” tillfälle. Jag log och skakade på huvudet, fokuserade på min andning och väntade. Mycket riktigt.

”Har du lust att ta en fika någon dag?”

För mig har förälskelse aldrig vuxit fram. Mitt måtto är att antingen så finns ”det” , eller inte. Därför har jag inte heller varit kär särskilt många gånger. När jag tumlade ut ur bussen med bultande hjärta, (efter att först andlöst ha sagt mitt namn och sedan krafsat ner mitt nummer på en lapp), var jag förälskad. Med risk för att låta klyschig så verkade plötsligt ljuset klarare och sommarskymningens dofter mera överväldigande. Fåglarna kvittrade högre och blommornas färgprakt var djupare. Jag flöt genom luften och när solens sista strålar värmde min hud kändes det som om all världens skönhet fanns inom räckhåll. Och jag visste med ens, att just nu, i detta ögonblick, så hade någonting nytt tagit sin början.