Utmattad in i märgen

Det är ett under att jag höll så här länge. Med tanke på vad jag har emot mig. Och hur aktivt detta har arbetat. Nu när han äntligen är här är jag så rasande trött att jag vill lägga mig ner och kapitulera. Tack, men nej tack. Jag orkar inte mer. Men det måste jag ju. Trots att jag är trött så in i döden, skakad i grunden och risken att jag ska bryta ihop i tårar är överhängande och ständig. Fast det är ju inte farligt förstås. Att må så här. Det går ju över. Så jag lämnar över åt maktmannen nu. Försöker samla kraft och ignorera det enorma ansvaret. Som skrämmer vettet ur mig. Men jag är inte längre ensam. Det är huvudsaken.