The start

Hej du!:)

Nattid = livet, morgontid = fasansfull tid! Så ja, måndag blir bra. Och Citytunneln är jag lite tokig i. Fast den är förstås hemskt lång, (hela 6 kilometer), så det kan kanske bli lite jobbigt för oss att hitta varandra, (blomma till trots). Men Triangelstationen kanske -- mitt på perrongen. Och skulle det av någon anledning vara mycket folk på plats, så kanske utgången som vetter ut mot Konsthallen kan passa?

När jag läste dina rader om blomster så kom jag att tänka på när jag, tjugotvå år gammal, sprang in på båtterminalen i Stockholm (skulle med båten till Helsingfors). Jag var iklädd en uråldrig backpack med inbyggd stålställning (min äldre systers), hade någon typ av öppen, virkad väska som pengarna hela tiden flög upp ur (jag minns att detta irriterade mig, men inte tillräckligt för att jag skulle göra någonting åt saken -- som att skaffa en plånbok), samt en gigantisk solros som vajade över mitt huvud (jag hade stuckit in den i packningen). De jag skulle möta på plats, (vi var x-antal främlingar som skulle iväg till Ryssland för att plugga) sa senare att de verkligen inte trodde sina ögon.

Jag är visare nu, så jag kommer inte att ha någon gigantisk blomma som kännetecken. Däremot lovar jag att ha min röda mössa med en blomma på, så håll utkik efter en sådan.

Ska bli kul att ses!
Nina

Kärlek

Jag är så glad. Så jävla tacksam. Att ni finns här, hos mig. Så olika. Som en spegel av den jag är. Ni formar en helhet och ett nät. Som fångar upp mig. Som leder mig rätt när jag går fel. Som står stadigt när korthuset faller, när det blixtrar omkring mig (som det ju ofta gör), när regnet aldrig tar slut och som får mig att le genom tårarna. Er jag ringer på väg hem från en dejt med en galning. Er jag pratar med i timmar, vänder ut och in för att få rätsida. Ni som följer med mig till en tom perrong, bara för att jag ska hitta ett coolt ställe att stå på inför mötet med "mannen med orden". Ni som peppar och hetsar. Ifrågasätter mina sanningar och lappar till mig verbalt ibland. Ni ställer svåra frågor. Ni har mord i blicken när jag inte spelar mina kort väl. Ni ler när jag ler. Ni oroar er när jag gråter. Ni fångar upp när jag faller. Utan er är jag skörare. Utan er är jag tunnare. Utan er är jag mindre färgglad. Ni har ingen aning om hur förtvivlat tacksam jag faktiskt är. Så tack! För att ni ser mig. Och låter mig vara just, precis den jag är.

First Aid Kit – Emmylou

Hilfe, bitte

Herregud, igår blev jag lite ihjälskrämd. På min allra första nätdejt. Jag spenderade två timmar med att prata om mitt engagemang i moderaterna och försökte parera frågor om lokala profiler på den moderata arenan. (Som jag förstås inte har särskilt stort hum om eftersom jag ju då inte är det minsta aktiv för moderaterna.) Jag kände bara helt instinktivt att jag inte ville ge någon som helst privat information till mannen i fråga. Jag hade inte alls förväntat mig att vilja fly inom de första två sekunderna. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle behöva sms:a Andreas från baren (med något jagat i blicken) och be honom stå redo för ett eventuellt räddande. Det hela var mycket ohärligt. And yeah, there is the right sort of crazy and then there is just plain crazy.

Saturday

Och så denna. To set the mood. And yeah, it´s for you; your ever present pints, your mood swings, your insecurity, your ego and your big, twisted brain -- fuck off bitch!

Dropkick Murphys – Dirty Glass

Movement

Jag drömmer om dig fortfarande. Det är så jag vet att jag inte helt, fullt är över dig. Dagarna passerar och jag tänker mindre och mindre på dig. Du försvinner längre och längre bort och det vi delade känns mer och mer som en avlägsen dröm. Men jag kan inte gå tillbaka ännu. Jag avhåller mig medvetet från att se bakåt. Mot sommaren och hösten. För jag vet att det skulle sticka till, långt där inne om jag vände blicken mot september, oktober och november. Då allt fortfarande brändes. Då allt glittrade och var sprött men beständigt. Så, jag går vidare. En fot framför den andra, taktfast. Men jag springer inte längre. För jag har blivit mindre under de sista månaderna. Blekare och mer genomskinlig. Det har egentligen inte så mycket att göra med dig, du var bara det sista körsbäret på toppen (som någon annan åt upp medan jag fortfarande sträckte mig efter det), utan det är andra saker som spelar in. Men i mina drömmar finns du. När jag sover, skyddslös och utan möjlighet att påverka. Du blir suddigare och suddigare i konturerna för varje natt som går. Det enda som finns kvar när jag vaknar, det som bränner på min näthinna när jag gnuggar sömnen ur ögonen, sträcker på mig som en katt och hälsar på morgonen.

Är dina ögon.

Beyoncé – If I Were A Boy

No AMS

Ni som känner mig vet att jag ofta tror att jag ska dö. Om jag färgar håret. Om jag joggar. Om jag stressar. Om jag tar en Ipren. Om jag går nedför gatan. Just därför har jag bestämt mig för att göra en sak per dag som skrämmer vettet ur mig. Och, just därför är det inte särskilt svårt. Idag gör jag massor med saker på en gång som jag är rädd för. Jag roar mig med tanken att skulle jag mot förmodan dö (när jag färgar håret eller stressar en smula) så kommer jag iallafall aldrig att behöva besöka AMS. Den tanken är oerhört trösterik.

Förväntan

Ok. På måndag ska jag träffa mannen med orden. Mannen som säger skrämmande rätt saker precis hela tiden och som fått hjärnan att gå på högvarv i ett par dagar. Han som vill följa med till New York on a whim. Han som vill mötas mitt på en tom perrong i hjärtat av Malmö -- bara därför att ingen mötts så tidigare. Mannen som svarar exakt, precis som jag vill. Och, jag är redan sjukt nervös. Jag är redan in the moment, mitt på en perrong, när blir så blyg att jag blir retlig. När jag jag blir så blyg att jag vill undvika ögonkontakt, men tvingar mig själv att vända huvudet och möta ögon. (Blå.) Sedan vet jag att jag kommer att börja retas. (Ja, humor kan användas som ett mycket effektivt skydd.) Sedan vet jag att jag också kommer att terrorisera och kasta snö. Men, tänk om han har fula skor. Tänk om han har för korta byxor. Tänk om han har kabelstickad tröja. Tänk om han ser så trist ut att klockorna stannar. Efter Gallagher borde jag inte bry mig. Jag hade en relation i sju månader med en man som använde spetsiga cowboyboots (för att han tyckte de var snygga), stentvättade jeans med revärer (för att han tyckte det var snygga) och skjortor med knapparna uppknäppta till naveln. (För han tyckte det var snyggt.) Men fan, jag bryr mig visst. Och jag är förbaskat rädd att jag ska tro att han är rätt. När han egentligen är helt fel. Jösses!

Lykke Li – I Follow Rivers

Bitchin!

Julia: Vad du än gör, signa inte upp på Badoo.
Jag: Nähä, varför då?
Julia: Jag fick just meddelande om att 188 personer ville träffa mig.
Jag: Hehe, life´s a bitch!

Madame butterfly

Ord. På en helt vanlig laptop. Ord som brister. Ord som etsar. Hetsar. För mig inåt. Mot någon sorts kärna. Av en människa. Helt olik mig. Helt lik. På samma gång. Ett par minuter. Fler minuter. Ännu fler minuter. Och, jag undrar hela tiden: Är du han? Kan du vara.

Han.

Rasmus Kellerman – Five Years From Now

Vapenhot

Igår lånade jag en brödkavel av fru Rosa. Sedan vandrade jag genom stan (med kaveln) och kände mig modig. När jag gick längs med Södra Förstadsgatan blev jag approachad av ett gäng laddies som tyckte att jag var en stjärna och att jag därför skulle följa med dem i deras bil. Det tyckte dock inte jag och tog därför fram brödkaveln (och mina aggressioner mot Irish). Det gjorde susen minsann. Jag ska nog bära den med mig för jämnan framöver.

Alanis Morissette – You Oughta Know