Tillbaka

Idag fick jag övningköra. (Ja, jag försöker faktiskt göra någonting vettigt så här när tiden står still -- som att ta körkort.) Och plötsligt, plötsligt kände jag igen mig själv igen. Där jag svor bakom ratten. Tryckte gasen i botten och tutade på ouppmärksamma cyklister. Motorn brummade oroväckande högt (som en muskel som spändes till bristningsgränsen) och växelspaken gjorde precis som jag ville. Rondellerna rann jag igenom som smör i solsken och mannen mellan raderna skrockade roat när jag fräste åt långsamma söndagsförare som tvingade mig att köra fyrtio istället för de rekommenderade femtio. Ratten satt som den skulle i händerna, mina parkeringar var innanför de vita strecken och när jag växlade mellan filerna på Nobelvägen glömde jag inte att hålla koll i sidospegeln. Det var en härlig känsla. Att ha kontroll igen. Att vara full av kraft igen. För jag har nog varit lite stukad av allt som hänt. Jag har nog blivit lite bruten av att troligen förlora mitt jobb och samtidigt bli dumpad av en man jag var förskräckligt förälskad i. Jag har nog varit lite ledsen och tappat lite i värde inför mig själv. Det blir väl lätt så. Men no more. Nu är det full speed ahead som gäller!

The Courteeners – Take Over The World

Carpe Diem!

I miss feeling like everything is magic. I miss feeling larger than life. I miss feeling like I´m drawn in bright technicolour. I miss feeling like everything has more than one single, easy translation. I miss me: alive at the core, vivid beyond recognition, stronger than steel, yet more vulnerable than ever before. And sure, it was really more about me than you. Sure, it was more about circumstance than your actual presence. But you still dropkicked me. From the first second. With one swifth motion. Into oblivion. Into the sky. Into orbit. I´m still spinning. And I´m not ever going to stop.

I´ll make damn sure of that!

Flogging Molly – If I Ever Leave This World Alive

Get a grip!

Ok, Julia övertalade mig i helgen. Så igår signade jag upp på någon form av dejtingsajt. (Det skulle jag inte gjort!) Min kärlek till mänskligheten är nu allvarligt i gungning. På 24 timmar har jag lyckats med konststycket att få: fyra (avgjort) skamliga förslag, tre (ganska) skamliga förslag, tre (förtäckta) skamliga förslag om "mys". (Hit med uzin, jag avskyr det ordet!) Fem mejl från trevliga pågar i typ Åkarp, Billeberga och Bara i vilka jag beskrivs som en glad och käck flicka (jag må vara många saker, men käck is not it), ett mail från en person som påstår att jag är hans livs kärlek (tro mig, han är inte min) och ännu ett från en man som beskriver mig som meningen med hans liv och som i övrigt uppvisar tydliga stalkertendenser. Så jag får väl signa off igen. För min egen säkerhets skull. Fast, å andra sidan har jag ju x-antal "Irish lads" i bakfickan om någon skulle få för sig någonting. Det känns tryggt.

Dropkick Murphys – The State Of Massachusetts

Oj då!

Denna gången var annorlunda. Denna gången gick närmare. Och min eviga instinkt att fly förblev fast förborgad  under ytan. Konversationen var som vanligt glimrande och dina ögon så fruktansvärt blå. Mitt liv kom på tal (precis som jag trodde) och jag såg mig plötsligt utifrån. Fast genom din lins. Den formade ett intrikat porträtt av en kvinna som alltid gått sin egen väg (kosta vad det kosta vill.) Och medan du såg på mig kunde jag skaka av mig de mörka månader som passerat och växa mig större, starkare och klokare. Jag är vuxen nu. Jag känner mig vuxen nu. (Skillnaden mellan att vara och att känna kan vara milsvid.) Vi pratade politik. Vi pratade liv och Ryssland. Vi pratade statsvetenskap och empiri. Kontext och feminism. Och som alltid var vi på samma våglängd. Du envisades (som vanligt) med att betala och som tack gav jag dig en politisk pin (som jag hittat i min cykelkorg på vägen). Du fäste den genast på ditt rockuppslag och log med hela ansiktet. Du är en sån som kan betyda någonting. Du är vuxen. Du är man. Men jag är ovan vid män. Pojkar har jag hanterat i hela mitt liv, men få män har kommit i min väg. Så, jag signar ut nu. Iallafall för en stund.

Noah And The Whale – Life Is Life

Marbles, lost

I think I´ve dropped my marbles. Och jag är så uttråkad att det känns som ett äventyr att gå ut och köpa apelsiner. Ännu en lördag har passerat och jag var bara arg och irriterad på alla diverse som kom i min väg. Julia hade migrän och var ännu argare. Vid ett (ett?!, herregud!) enades vi om att lämna alla backslicks och bege oss hemåt. Jag blev förstås ovän med taxichauffören (efter att ha spillt ut mina pommes i hans kära bil) och det hela slutade med att jag skrek ett härligt "fuck off bitch" och smällde igen bildörren med frenesi. (Tack för den vokabulären kära Irish!) Nu obsessar jag och tänker att jag borde lämna facebook. Nu obsessar jag och tänker att jag borde signa ut från min mail och stänga ner min telefon ett tag. Nu tänker jag att jag borde ägna mig åt självkännedom och skaffa mig en hobby. Och medan klyscha efter klyscha svischar genom min hjärna undrar jag hela tiden om...

Om jag gjort rätt.

Mood

Ok, det är meningen att jag ska ut. Ok, det är meningen att jag ska gå på fest. Men fötterna lyder inte. Och bilder från mitt liv passerar i revy framför mina ögon. Saker jag gjort. Som jag inte borde. Saker jag inte gjort. Som jag borde. Människor jag gjort illa. Hjärtan jag krossat. Saker jag lämnat utan eftertanke. Tillfällen när jag låtit mina impulser styra och glömt bort att jag har en hjärna. Och jag går ner lite på knä inför de tankarna. Det är fredag, men det känns inte som fredag. Det känns inte som någon typ av dag. Utan som en lång och utdragen natt när sömnen aldrig kommer. Insomnia. Fast jag vill inte sova. I want to snap out of it. With a simple motion. A swifth movement. But I´m frozen. All I can do is breathe. Och ta av mig jackan igen.

Vapenhandel

Ok, nu börjar jag bli jävligt irriterad på det här. På medias porträttering av Malmö som "the bad seed". Seved deklareras som laglöst territorium i DN och bilden av en stad där man kan köpa en uzi i varje gathörn kablas ut i etern. Ursäkta, men Syrien brinner. Ursäkta igen, men EU går på knäna. Ursäkta ännu en gång, men människor fryser ihjäl en masse år 2012 -- på vår östra bakgård. I Sverige ligger arbetslösheten  på skamliga 7,4%, barnfattigdomen ökar och svenska skolan rasar i alla mätningar. (Så konstigt att vinstintresse per automatik inte leder till kvalité.) Förskrämda släktingar ringer mig från alla håll i landet för att fråga om det verkligen, verkligen är så illa. Om jag inte borde flytta. Till landet, till Göteborg, till Moskva (fast där hade jag förmodligen frusit ihjäl). Sen kommer förbannade SD och sticker fram sin fula nuna också. Och vill prata "integrationsproblematik". (Så lägligt). Det är ett frosseri i all oändlighet och mitt i allt detta står jag. Och känner inte igen min stad. Alls. Jag tror inte jag är ensam.

Tack och lov för Wochenende. Nu ska jag ge mig ut och köpa en uzi. Bara för att roa mig.
Laters!

Riteo

Three down. One more to go.

La Roux – In For The Kill

2 atoms in a molecule

"Last night, I had a dream
We were inseparably entwined
Like a piece of rope made out of two pieces of vine
Held together, holding each other
With no one else in mind
Like two atoms in a molecule
Inseparably combined

But then I woke from the dream
To realize I was alone
A tragic event, I must admit
But let's not be overblown
I'm not trying to write a love song
Just a sad, pathetic moan
And maybe I just need change
Maybe I just need a new cologne

But now I look at love
Like being stabbed in the heart
You torture each other from day to day
And then one day you part
Most of the time it's misery
But there's some joy at the start
And for that, I'd say it's worth it
Just use a blade that´s short and sharp on me

And if love is just a game
Then how come it's no fun?
If love is just a game
How come I've never won?
I guess maybe it's possible I might be playing it wrong
And that's why every time I roll the dice
I always come undone"

Lägg av!

Men sluta! Titta inte på mig som om jag är någon slags exotisk frukt. (Om jag varit en frukt hade jag varit en med piggar på.) Men sluta! Jag är ingen regnskogsfågel som du aldrig sett förut. (Om jag vore en fågel hade jag varit en örn.) Lägg ner! Jag är inget utrotningshotat djur. (Om jag varit ett djur hade jag varit en panter.) Men sluta nu då! Betrakta mig inte som någonting du måste stoppa i ett fack. (Det går inte.) Men lägg av för fan! Jag är ingen ny not. Jag är ingen sång som inte är skriven än. Jag är inget poem. Jag är ingen bok. Jag är inget konstverk.

Sluta! Jag är en människa. Med en helt ovanlig själ.