To love

You know you can trust me, right? It´s really not so much about you, it´s about me. About my heart. Cause you´re in there now. And that means something. It means I don´t look at other people the same way as I did before you. It means I am in an hands off kind of mode. Because whomever I meet. Whoever I see, you are are right there beside me. Perhaps not physically, but through my heart and my mind. Falling in love is not a conscious act. But deciding to love someone is. You can trust that. Always.

Mine, yours

"Nina, I´m working as fast as I can here. Because I have to get back to Malmö to see you before I leave for holls."

Och bara sådär är allt på pränt som behöver vara på pränt.

In limbo

Ok, näsan är nu avsevärt mycket bättre. Vilket betyder att jag har tid och kraft att obsessa över annat. Det känns inte bra det här. Att hänga liksom i limbo. Mellan raderna. Jag är inte byggd för mellan raderna. Och jag är definitivt inte den tålmodiga typen. Men jag har absolut inget val för du är för långt borta. För eventuella frågor som inte lämpar sig för telefon. Ingenting är klart än. Ingenting är på pränt. Och kroppen är i uppror. Ångesten är på plats. Alla tankar sitter på näsan. "I don´t know if it´s real, but it´s how I feel." Men egentligen är det nog ganska enkelt. Om detta är ett spel, om det varit ett spel hela tiden -- då kommer jag att förlora. För shackplanen är inte oändlig och då är det precis här, just precis nu, som du kastar ut ditt shackmatt. Men om det är på riktigt. Allt som sagts och gjorts och passerat. Ja, då sträcker sig historien bortom horisonten -- då spelar det ingen roll att pjäserna ramlat och att vi inte kan komma längre just på detta bräde. Så, det blir långa dagar och nätter framöver.

I miss you

I wish I could let my guard down. But darling, I can´t. I´ve been guarding for too long and I don´t know how to stop. I think you might be expecting a girl, but I´m no girl. I´ve been through hell and back because of love and it´s going to take time. Time that we might not have. Today I wished I was different. Today, I wanted to tell you that I miss you. I wanted to say: My flat feels empty without you in it. Hollow. But I did´nt and since you know me by now, you adapted to my tone. Once, just once, I let go. I remember how that surprised you. How your eyes started gleaming and how your armour fell to the floor. I remember being proud of myself. That I had the courage. That I took that leap without waiting for a que from you. And how vulnerable you suddenly looked beneath the street light shining through my window. But if I let go now. (Not that I even know how to.) It would be an avalanche kind of ordeal. And frankly, I don´t think either of us are ready for it.

Nine Inch Nails – Hurt

A long nite

Inatt hade jag lite panik. Över min näsa (och ja, jag ringde och tråkade sjukvårdsupplysningen i arla morgonstunden, bara för att få lugnande besked. "Nej, jag ser ingen anledning till att du ska gå och sätta dig på akuten på grund av svullnaden på din näsa.) Över att du inte hört av dig på många dagar (Och ja, det var nära att jag ringde Sahlgrenska för att se om du fanns där, men jag lyckades avhålla mig.) Men jag kollade Göteborgsposten om och om igen efter knivmord och död. Sedan, när jag satt i sjukvårdsupplysningens ultralånga kö gick jag in på fejjan en sväng. Då fanns där ett mail från dig. Så fullt av dyslexistavfel att jag var tvungen att le. (You´re certainly not a writer darling, but that´s ok -- because I am.) Det förklarade varför jag fått obscena bilder skickade till min telefon i måndags. Det förklarade varför du förhållit dig inkognito sedan förra helgen. Det förklarade att vi är ok. Genom stavfel och abrupta fraser. Och jag är så glad att det är fredag. Jag är så glad att min näsa är bättre denna morgon. Men mest av allt är jag glad att du inte ber mig.

Shall we?

Äntligen fredag i morgon. Äntligen, äntligen. Och jag har en inflammation på näsan som hotar att döda mig. Hitintills har jag lyckats med konststycket att varken ringa mannen mellan raderna eller mitt allra bästa x för att få svar på tal att jag inte kommer avlida över natten. Så, jag ser ut lite som ringaren i Notre Dame, fast puckeln sitter då på näsan, inte på ryggen. Dig, kan jag ju inte ringa. Av många olika anledningar, men mest därför att du skulle förhålla dig mycket tyst i trettio sekunder, liksom glo på mig genom telefonen och sedan skulle du börja prata om annat. Jag hoppas du kommer hem i morgon. Jag hoppas att jag inte skrämde ihjäl dig förra helgen. Jag hoppas, att om detta måste avslutas, så stänger vi boken snyggt. Jag är dock inte säker på att det kommer att bli så. Men du, jag kan aldrig hata dig. Jag kommer alltid att se ljuset runt dig. Det som ingen annan verkar se utom jag. "Gör slut!", ekar från alla håll. Och visst, det finns många skäl -- Stockholm är bara ett, men jag har sagt det förr -- jag klarar bara av att gå om du ber mig. Direkt eller indirekt spelar ingen roll. Då går jag vidare. Men inte förr. Och det finns anledningar till det också. För i våra händer har vi två romantiker. I våra händer har två stora egon. I våra händer har vi två narcissister. En flicka och en pojke som är precis lika starka och lika bräckliga på samma gång. Inte en helt enkel ekvation. Så du, det är kanske bäst att du ber mig...

Kurt Vile – Runner Ups

Word

Jag: "Vad tycker du? Ska jag avsluta det hela?"
Anneli: "Ja".
Jag: "Vad baserar du det på?"
Anneli: "He´s going to end up in jail or worse..."
Jag: "Hmpf..."
Anneli: "Du ställde frågan Nina."

Common denominators

Det kryllar av dem. Inte bara språket. Inte bara ditt/ert svarta hår. Era komplexa personligheter och era komplicerade, komplicerade bakgrunder. Inte bara denna situation. Där någon måste lämna och allt är osäkert in i det sista. Era stora intellekt, era svårigheter att hantera ilska och era stora egon. Er impulsivitet och er förmåga att känna på djupet. När du berättar om henne känner jag igen mig. Jag tas tillbaka till en tid då jag styrdes av min egen rädsla, så mycket att jag låste in den jag älskade mest. Och det är som om du är min chans att bevisa för mig själv att jag en gång för alla har stoppat in den osäkra lilla flickan i städskrubben, låst dörren och kastat bort nyckeln för gott. Du var inlåst i fem år, han i sju. Konstigt att saker kan komma tillbaka igen och igen. Kanske söker vi det vi behöver lära oss? Tills vi lärt det. Kanske vi vill bevisa för oss själva att vi faktiskt kan förändras. Att det som gjorde så illa, som förstörde så mycket i en annan tid inte behöver begränsa oss i nästa. Det tar jag med mig. Vad som än händer.

Violently struck

"Loretta, I love you. Not like they told you love is, and I didn't know this either, but love don't make things nice - it ruins everything. It breaks your heart. It makes things a mess. We aren't here to make things perfect. The snowflakes are perfect. The stars are perfect. Not us. Not us! We are here to ruin ourselves and to break our hearts and love the wrong people and die. The storybooks are bullshit. Now I want you to come upstairs with me and get in my bed!"
 
Griffin House – The Guy That Says Goodbye To You Is Out Of His Mind

Shaking you gently

You know, you are my dream, but also my nightmare. So, yet again I´m checking out. I can´t do this with you. Just be a man and leave. I know I´ve said it many times, but this time I mean it. And you have to help me. By going quietly, without any fuss. You are the most fun I´ve ever known. You dance with me through the streets -- like a scene from some old movie. You climb fences with me, without me having to ask you too. You make me feel important and grande and you bring out the sweet and caring within me. (Everybody is still really surprised about that.) You spell out truths I´ve always wanted to hear, you use all the right words and you don´t ever let go of my hand. You make me feel alive, you make me feel vivid and extatic. But you also keep me up at night. You´re the most selfish person I have ever encountered and so full of fear. I can´t trust you to say what you mean, what you feel and what you do say is starting to sound hollow. You drink too much, you fight too much and you´ve bottled things up for so long that it´s made you crazy. But you did broaden my world. You made it bigger. More translucent. My horizons are wider now than in May. And I think I served the same purpose for you. Are you breaking my heart? No, it´s not breaking. But you did bruise it. Just a little bit, as I did yours. So remember me fondly. The up-town girl who refused to let you pay her way. The strawberry blonde with the suits and the high boots, red lipstick, the dressy jackets and tweed skirts. A cool exterior hiding a heart on fire. With an intellectual capacity and a vocabulary you had never encountered before. That rendered comments from your friends: "What is a woman like that doing with you?", as I walked in, only to move up to you and kiss you gently on the cheek, taking your hand in mine. A Scarlett who saw her Rhett Butler in you for a second or two.

But it´s time to wake up now my love. Come on, wake up.

Whiskeytown – Everything I Do