Just a dream

I feel like I´m dreaming. And that I´ve been dreaming for many months. I think it might be time to wake up, eh Irish?

 Tori Amos – A Sorta Fairytale

Magic morning

När du inte är här. Det är då jag får lite tid att andas. Att reda ut allt i huvudet. Och det är då det slår mig med full kraft: This could actually be it. You could be the one. That I want for the rest of my days. Bilderna passerar i revy i mitt huvud. Du och jag mitt på gatan. Den första gången vi diskuterade ett vi. Du och jag hos pizzabagaren. När du frågade mig om jag ville följa med till Irland. Du och jag här. Morgonen efter. I min röda soffa. När du berättade för första gången att du ville ge mig en ring. Och jag for upp och började samla koppar i ren och skär panik. Du och jag så tätt, tätt ihop, i en ljum sommar, en krispig höst och en mild, men blåsig vinter. Detta kan bli stort. Detta kan bli större än störst. Detta är så romantiskt att jag borde skriva ett filmmanus. För jag är inte intresserad av vad du gör. Det handlar inte om status eller pengar. Eller om egenskaper jag är gammal nog att veta att jag behöver. Detta handlar om kärlek. Om två hjärtan som håller på att fogas samman. Kosta vad det kosta vill. Vare sig vi vill det eller ej. För det finns egentligen inget val. Det är inte längre vi som håller i trådarna. Jag undrar om det någonsin var det.

Hey, Irish

I´m either going to marry you or you´ll break my heart. There is no in-between.

And I´ll never be the same.

Now

"You´re in here now." Sa jag, och pekade på mitt hjärta. Det är tid. Tid att ta bladet från munnen. And I do it well!

The Weepies – Same Changes

A good night

Så, nu var han på plats. Den glassige. Han som var för axelbred och alltför classic. Han som egentligen skulle passa mig mycket bättre än du, pojken med guld i händerna. Han stod där. All big and intelligent. Och jag kunde inte låta bli att säga hej och le. Men jag kände absolut ingenting. För vi är ett vi nu. Och det är precis, exakt som det ska vara. 60 mil norrut trots allt. Ikväll gick jag ner till baren bara för att vara ärlig. "You can really hurt me now." Du svarade precis som jag hoppades. Och nu, efter allt spänning, är jag så trött att jag bara tänker ramla rakt ner i säng.

On fire

Varje söndag i nästan ett halvår, har jag befunnit mig i en bar med x-antal irländare. De är mycket chevalieriska. Som från en svunnen tid. Pussar mig på kinden. Pratar om mitt vackra röda hår. Jag måste alltid strida för att köpa min egen öl. Och oftast förlorar jag. De tycker om att jag bits. De gillar att jag snackar tillbaka och att jag väser ibland. Ett hårt, beprövat folk, som är ännu hårdare beprövat nuförtiden. Jag undrar hur deras kvinnor är. Hårda på ytan säkert. Med en kärna som brinner, med rasande frenesi. Lite som jag. Och som den ryska folksjälen. Den känner jag bättre. I Moskva trivdes jag. Kände mig hemma. Jag som sällan passar in hittade plötsligt en sfär där allting stämde. Och efter att ha blivit presenterad för i runda slängar ett femtiotal irländska herrar i varierande ålder så tror jag kanske att jag skulle hitta hem där också. För jag vet ingenting om att vara lagom. Det har jag aldrig gjort. Jag köper inte beige. Och jag gillar inte ljummet. Det ska fräsa och pysa. Spraka och ta fyr. Då är jag nöjd. Skillnaden är att jag inte stänger inne. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Du vet hur man gör. Och det irriterar mig. Du irriterar mig. Det är nog delvis därför du fastnat så hårt.

Darling, where do we go from here?

The Irish circle

Big, balding man: "Would you like to dance?"
Jag: "I´m not drunk enough yet."

And boy, did you get a kick out of that one...

The flow

När jag bläddrar tillbaka mellan inläggen under månaderna som har gått ser jag hur mycket som faktiskt har passerat. Hur mycket som har hänt och hur förbannat roligt jag faktiskt haft. Vilken resa det har varit. Det är som om en hel livstid har svischat förbi bara sådär. I flera år kände jag mig stagnerad och livlös, bara för att ta igen de åren med råge på sex korta månader. Nu kommer ett nytt kapitel. Med helt nya boksidor. Jag är fortfarande nyfiken och spänd. Kanske inte riktigt lika flygfärdig, fötterna är fast förankrade på marken nu, men blicken är (trots allt) riktad framåt. Jag har alltid hatat vintern. Inte därför att det är kallt. Inte därför det är blåsigt och regnigt (detta är trots allt Skåneland). Utan därför att ljuset försvinner och dag och natt flyter samman. Jag älskar däremot nyår. Inte så mycket därför att det är nyår utan snarare därför att jag får jag säga att sommaren snart är här. Sedan får jag se ljuset komma tillbaka. Med sin magi och kraft. Och sommaren. Efter den som gått vet jag hur mycket som kan ske under bara några korta, ljusa månader. Faktum är, jag kanske ska ge mig på och skriva en bok om tiden som passerat. Nu när jag ändå inte kommer att göra så mycket annat än att stå till arbetsmarknadens förfogande på obestämd tid. Juli. Det var som om alla stjärnor stod rätt. Som om hela världens energi koncentrerades till mig. Det är en synnerligen narcissistisk tanke, jag vet, men jösses, hur kunde det annars bli såhär? Hur kunde jag på lämna en relation med en man som var min bästa vän. Så mycket min bästa vän att jag tillslut inte kunde ta hand om mig själv utan honom. För att sedan träffa en annan man som (vad som än händer) alltid kommer att vara en av de tre män jag faktiskt har älskat (jag tror inte jag behöver utveckla det hela mera -- för skeende, se Nina funderar). Sedan skaffade jag ett nytt jobb i gräddornas gräddor (som visserligen inte är mitt längre, men som var det för en kort, flyende sekund) och lyckades få världens finaste lya i bostadsbristens Malmö -- inte genom kontakter, inte genom att leta, utan därför att en hyresvärld faktiskt hittade mig.

Nu vet jag, hur snabbt allting kan vända. Hur det är att ha flow. Och när jag ibland glömmer och börjar hetsa om framtiden så scrollar jag bara tillbaka genom månaderna och ler.

Ben Howard – Keep Your Head Up

Yes

You: (smiling, almost shyly) "I´m going to be in your book?"
I: "Well, your opening line certainly will be..."

What you don´t know. What I did´nt tell you yet. Is that you might be a book of your own.

Crunch time

I need to talk to Anthony now. Cause to much has been left unsaid and I don´t know how to deal with it. Everything is changing and no words have been exchanged. Are we going to pick up and go for it? I need to know, because I´m tired. Tired of this lack of words. It´s not for me. I´m all about words. And you´ve become a big part of my world. Much bigger than I thought. Anthony is so level headed. I sort of know what he will tell me. Open your mouth Nina. Talk to the man. But it´s not that easy. Because too much that should have been said has been left unsaid for so long. And now I really don´t know where to start. Sixty miles north. It´s not the end of the world, I know. But it´s not great either. It´s too new, too fresh, and we´re too complex. And I´m no good with change. Even though I tell myself that it´s the one thing I can trust, the one thing that is static. I´ll adapt. We´ll adapt. But for me, it´s a go (and reach for the stars) or a no go (goodbye) situation. It´s all or nothing. That´s just the kind of person I am. I think we are on the same page. I think you know what I mean. I think you understand that right now, this very moment, is crunch time.