Jag älskar mitt jobb!

Min kollega har en fruktansvärt ful jacka. Den är intensivt blå och ytskiktet påminner om plast. Det är fullt möjligt att det faktiskt är världens fulaste ytterplagg, men to state the obvious, jag har ju inte sett alla. Fast dess blotta gräslighet fick mig att rycka till i morse när mina stackars sömndruckna ögon mötte dess förintande blåhet. Att den skulle passa ypperligt väl tillsammans med ett par blå eller gröna snowjoggers säger väl för övrigt allt om dess grad av fulhet. Jag medger att jag är fördomsfull avseende kläder. Och jag är estet ut i fingerspetsarna. Skönhet och elegans är av största vikt för mig. Trots det försökte jag hålla god min och tand för tunga idag på kontoret. Men det var såklart som förgjort. Tillslut fick han ett eget kodnamn --blåbäret. Som skulle till "Blueberry hill" (jag jobbar med x antal musiknördar) och ha en Belgian blue som husdjur osv. Det tog aldrig slut. Men vi lyckades i alla fall hålla oss hyfsat professionella när han var i närheten. Tills han plötsligt stod i dörren någon gång efter lunch. "Vem är blåbäret?" säger han och ser misstänksam ut. Tio minuter senare ligger jag fortfarande i en skrattande, snyftande, skakande hög på golvet. Ingen paltkoma här inte.

Hem

Jag tänker inte skriva om tjurnackar. Eller de män med uppumpade biceps i rosa skjorta och backslick som jag träffade i helgen. Inte heller kommer jag att orera om sötsliskiga drinkar eller fullpackade dansgolv. För jag längtar hem nu. Till mina pop-pojkar på Retro. Till fulsnygga Tempo och tidlöst hippa Belle Epoque. Efter att se Timbuktu hänga i baren på Babel och den förtätade känslan av närhet och samhörighet hos den gamla trotjänaren KB. För så är det. Jag längtar hem till pretto, till kvasi -- till mitt älskade Möllish där arbetslösa samhällsvetare och humanister är kungar och drottningar av natten. Där anrika, traditionstyngda Folkets Park breder ut sig som en lunga mitt i storstadsdjungeln och vi dansar oss varma på Cuba Café och provar irländsk finöl på Debaser. Efter timmarna i kärleksrondellen där vi drack vin i sommar när vinden var som en smekning. Och billig, lättdrucken öl på Golden och Sapla i sällskap med rastamän fran Jamaica och dansanta latinos med mörka ögon. Blinkande neon och svartklubbar och poliser som kommer förbi bara för att säga hej. Till butiker där Jing Ling cigaretter är normen, för tjugofem kronor asken -- men bara om de känner dig. För det är alltid öppet. Oliver och fetaost i stora kar. Längs väggarna finns högar med kikärtor och linser och exotiska aromer fyller luften. Och för en sekund, bara en sekund, vet jag inte om jag är i Sverige eller Marocko -- för det är så mycket Tusen och en natt, så många stjärnor och natten är som sammet. Och sedan, känslan när jag vandrar hem i den stilla morgontimmen och himlen färgas ljust rosaröd. Med min röda väska dinglande från axeln. Och världen känns lätt som spunnet socker.

The Weepies – World Spins Madly On

Bring on the swagger!

Lördag morgon och eftersom jag var snäll flicka igår så har jag sjukt mycket spring i benen. Jag borde städa, men dansar istället -- Jet – Are You Gonna Be My Girl.



Ikväll tänker jag inte vara fullt så snäll!

Fashion statement

Tro det eller ej, men det har snöat i Skåneland! Så idag har jag slirat omkring i mina hala stövlar, för här i södern är det inte lönt att investera i några praktiska, men obotligt fula kängor/snowjoggers eftersom vintern sällan varar mer än ett par veckor. Med tanke på hur frekvent jag står på näsan under de få dagar vi faktiskt har snö, så borde jag kanske tänka om. Fast det är ju svårt att säga hur många av mina blåmärken som har att göra med en brist på rågummisulor och hur mycket min medfödda klumpighet spelar in. Den är vida känd, eller ökänd skulle jag kanske säga. "Åh, du har så snygg hållning, har du dansat balett?" kommenterade en bekant som jag och en kompis sprang på i stan förra vintern (den fruktansvärda, hemska vargavintern då alla tåg stod stilla och till och med vi i södern hade mer än våra vanliga tio snödagar per år). Innan jag hann svara bröt min okänsliga och elaka väninna ihop i skrattspasmer vid min sida. "Ja, du är ju en regelrätt Ninaballerina!" frustade hon. Jag måste faktiskt erkänna att jag än idag inte helt förlåtit hennes okänslighet. Annars har jag ägnat en betydande del av dagen åt att networka med powerwomen som gett råd och tips avseende den irriterande gubbmaffian jag tvingas hantera i mitt arbetsliv. Och så har jag fått göra årets första snöängel!

Längesedan jag bejakade goat ropern i mig, so here we go: Brad Paisley – Online

Anger management

I morse hade jag ett möte. Med x antal herrar i verksamheten. "Lilla vän, vad fint att det finns kaffe --kan du fixa fram lite konjak också?" Det satte tonen för min dag. Krigsstigen.

Till Partiet

Låt oss ta det säkra före det osäkra. Nu när vi äntligen har möjlighet att ställa allting till rätta. Och kom ihåg. Mona var ju hela tiden ett andrahandsval. För att kunna utmana borgerlighetens radarpar Reinfeldt och Borg och på allvar återerövra titeln som Sveriges enda arbetareparti behöver vi en stark landsfader. Just det, en alfahanne i sina bästa år. Jag menar, det finns ju en anledning till att de fyrtiotvå statsministrar vi haft hitintills i vårt land faktiskt varit män i sin bästa ålder. Historien visar att gråhåriga män med kulmage helt enkelt är bättre lämpade att ta hand om statliga umbäranden. Män och åter män i våra historieböcker. Kung som despot. Vem orkar läsa om kvinnornas umbäranden med tvätt och dylikt. Det är ju inte särkskilt glamoröst eller spännande. Och sedan gör ju kvinnors röstfrekvens att de verkar så hysteriska för det mesta. Så var det ju när Margareta Krook läste Nyårsklockorna. Hon var alldeles för ljusröstad. Hjärnan stänger liksom ner. Och så kan vi ju inte ha det i debatten med borgerligheten. Bättre då att vår landsfader grymtar lite och sedan vänder ryggen åt sin motståndare. Eller säger till henne att hon lagt på sig, (det verkar ju som om Maud Olofsson kommer att stanna kvar som partiledare). Sedan är kvinnor så upptagna. Med barnafödande och att sminka sig och pynta och sådant. Mona tränade visst också, tror jag. Riktiga landsfäder prisar och underhåller sin kulmage, de går inte på gym. Och så pratar kvinnor så förskräckligt mycket överlag, tycker jag. Det är nästan som om de låter munnen gå för att höra sin egen röst. De bryr sig liksom inte om vem som faktiskt lyssnar. Ett sådant beteende har verkligen ingen plats i politiken. Här säger vi vad vi menar och sedan tiger vi still. Men jag menar förstås inte att Mona var sådan. Absolut inte, jag stod bakom partiets val. Litegrann i alla fall. För hon var bra, men lite vek. Det märkte man ju när det brann i knutarna. Men säkert bra på att baka och laga mat. Det är ju kvinnorna. Fast inte på restaurang då. Inte finmaten – den lämnar man bäst åt de riktiga karlarna. Sommargrillningen också. Det kan ju vara lite farligt det där – med tänger och tändvätska. Det vekare könet måste ju skyddas. Men det är en annan fråga. Nu handlar det om Sveriges och Partiets framtid. Östros eller Österberg – vilken alfahanne väljer vi?

Bästa hälsningar, Knut-Gösta Jönsson

Forgiveness

"Autumn's mottled blue-gray skies,
lingering green leaves
and radiant orcher sunsets
mingle in your changeling eyes.

I wish I could carve
your face on a birch
crowned in gold,
so I could keep you.
The weeping silver
of an ice sculpture
would suit you better,
if it were your season.

Your hair shines
and your smile blossoms,
recalling summer, lightening
the lenghtening darkness
and warming the brittle air.
Your snowy skin suggests
winter landscapes;
your absence
forebodes it."

T.T

Kostnadseffektivitet

Käre kollega,

Vi tror kanske att Mr Axel D vet var din mockasin/toffla tagit vägen. Från och med nu lovar och svär vi för övrigt att aldrig mer leka med dina tofflor/mockasiner. På heder och samvete. Verkligen. Du kan lita på oss.

Hjärtliga hälsningar från Nina och Sandra


Detta har jag roat mig med idag på kontoret. I know. I'm a bad seed. Tofflan är för övrigt gömd i byxorna på vår jätteläskiga skyltdocka.

Lite yogga anyone?

Idag var jag på företagshälsan. Där jag blev upplyst av en snipig och domderande sjuksköterska att jag hade för höga stressnivåer och borde utöva kigogg och kanske yogga. Det var ju väldigt viktigt att jag hittade min harmoni, och yoggan skulle tydligen göra underverk. Vad fantastiskt -- "du är så otroligt intelligent", sa jag. Inte. Men jag tänkte det. Och tig min mun så får du socker. På vägen hem köpte jag bakelser som belöning.

Iron & Wine – Naked As We Can

Buss 20

Jaha. Jag borde ta mig i kragen och författa den där politiska artikeln idag. För ett politiskt magasin här i stan. Men nu när jag äntligen har chansen har jag plötsligt ingenting att säga. Inga sarkasmer, ingen ironi, inget slagkraftigt svar på kommentaren "men den nya krönikören måste ju vara rolig...kvinnor är sällan roliga." Detta från en herre som en gång stal en papegoja från en av Malmös lokala parker. Ryktas det iallafall. Vilket i och för sig är ett ganska roligt tilltag, men kanske inte så lämpligt om man är kommunalråd. Och så drack jag såklart alldeles för mycket vin igår och är därför mycket medveten om mitt huvud idag. Men natten var värd huvudvärken. Dansgolvet var knökfullt, baren välbesökt och basen överröstade melodin. Jag ägnade mig åt att försöka undkomma ett styck yngling med backslick och rosa skjorta och träffade en italiensk, guldkedjebärande maffiaman som hette (brace yourselves) --Tony. Ja, jag erkänner att jag blev lite galen när han sa sitt namn. Riskanalytikerna hade lämnat både sina portföljer och sina kapitalistiska umbäranden hemma och koncentrerade sig på att vara charmanta och dansanta. Och pop-pojkar i all ära, men de ligger verkligen i lä när det gäller raggningsrepliker.
"Jag har knappt sovit någonting inatt." (Sagt med allvarsam stämma och sneglande hundögon under poplugg.) "Fastnade med Idioten av Dostojevskij" står sig slätt mot --
"My friend is kind of aggressive", (detta sedan en främling plötsligt grabbat tag i min hand och börjat svinga runt mig i en vild dans som slutade med att jag törnade in i magen på honom) "but that´s ok cause otherwise I'd never have met you!" Fast den bästa raggningsrepliken jag någonsin hört yttrades utan tvekan av den ljuslockiga killen med hatt och stor backpack på ryggen som stegade fram till mig på en tom buss i ett sensommar Malmö för länge sedan.
"Ursäkta, vart går den här bussen?" sa han. Och förändrade mitt liv för alltid.

Slightly dopey...

När jag blir förtjust/fascineras av någonting  missbrukar jag det gärna. Jag blir som en junkie och kan inte få nog. Just nu är detta någonting Alexi Murdoch -- brittisk singer-songwriter med sammetslen röst, trallande gitarrbaserade melodier och hopplöst romantiska sånger om världen, kärleken och livet. Och sorry honey, men det skadar ju inte att han råkar vara en (som min mamma brukar säga) mandel till man heller.

Lyssna! Alexi Murdoch – Blue Mind

Slaveri

Jag blir arg när saker och ting inte är logiska. Fast nu är jag nog lite skrytsam, för ibland blir jag arg när saker och ting är logiska också. Och ibland ledsen. On that note and the first -- detta är vad jag åstadkommit hitintills denna veckan:

• Jobbet -- Snyftat och gråtit på högsta chefen som gjorde misstaget att fråga hur jag ser på det som pågår inom arbetarrörelsen just nu. 

• Gymmet --blivit ovän med en enerverande och gnällig individ som ville att jag skulle flytta den supertunga bänk jag satt på för att hennes matta inte skulle nudda min sko. På detta svarade jag jakande och fortsatte obehindrat med mina övningar (utan att flytta bänken). Hon upprepade sin förfrågan ytterligare en gång och nu svarade jag "men du kan ju flytta din matta istället, det känns lite enklare tycker jag". Jag fick då svaret att mattan redan flyttats två gånger (ja, jag erkänner, jag såg henne peta på den med tån vid ett par tillfällen) och att det därför var min tur. Och det var ungefär här jag fyrade av ett bländande leende och sa med bebisröst: "Men nusselille, så duktig du är som har flyttat din matta! Och två gånger till och med! Så DUKTIG!"

• Sedan var det ju businessen med min designkurs. Den var igår och jag var kreativ och skapande så det stod härliga till. Tills vår jättegulliga cirkelledare kom fram till mig och sa: "Nina, skulle du möjligen kunna ta med dig några tomtar till avslutningen i nästa vecka?" Jag hatar tomtar. Jag tycker julen är gjord av plast och påklistrade känslosvall och så här i mitten på november (när den förbannade julskyltningen börjar) fantiserar jag dagligen om att förestå ett offentligt tomtebål på Stortorget. Därför svarade jag: "Visst, men då får du stå ut med att de är halshuggna". Fröken Inga-Lill såg lite chockad ut, men eftersom hon av någon anledning alltid varit mycket beskyddande mot mig lyfte hon sedan frågande på ögonbrynen: "Godis då?" Varpå hon stegade bort till Elsa åttiotvå och tvingade henne att överta tomteuppdraget.

Och vad försöker jag säga med detta? Bara att jag är lite galen just nu. Och slav under känslan av alldeles för mycket. Irriterad för att jag tappat bort mitt favoritläppstift och arg som ett bi för att jag plötsligt är personalansvarig för ytterligare fem personer i verksamheten. Men mest är jag ledsen tror jag. För att socialdemokratin är sin egen värsta fiende. Och den allra vackraste av drömmar om solidaritet visade sig vara så oerhört bräcklig. Men det är väl å andra sidan essensen av en dröm.

Nine Inch Nails – Every Day Is Exactly The Same

Leve stora, självbelåtna Mårran!

 "Årets nobelpris i fysik eller medicin borde naturligtvis ha gått till Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga sjukdomar behöver vara längre än ett år -- en upptäckt som saknar motstycke i medicinens historia."

Gunnar Nordenstam - läkare

En dröm i rosa

Vad är det för skillnad på en cupcake och en muffins? Förutom glasyren då. Jag har länge undrat. Handlar det bara om yta? Om sockrigt rosa glasyr med strössel i form av lila och mörkrosa stjärnor och hjärtan. Består cupcakes av någonting annat än ägg, smör, socker, mjöl, mjölk och bakpulver -- komponenterna i muffins? Enligt åtskilliga recept är innehållet exakt detsamma, men varför har cupcakes en mer förförisk klang? Är det lite som tjock respektive platteven? Om telefoner med sladd versus trådlösa, strömlinjeformade gadgets som tjänar exakt samma syfte som sina föregångare. Kan cupcakes sägas vara en metafor för vår tid? 2010, där allt ska skina och glänsa, men när det kommer till kritan och vi skrapar lite på ytan så är det samma skitinnehåll trots förpackningen. En 33-årig, långbent blondin tilldelas en av landets tyngsta politiska poster. Känns förbannat häftigt, tills det visar sig att hon är ännu en fet, skallig, Göran/Sven-Otto i fårakläder. "Amen du, det är helt ok att vara miljöpolitisk talesman i riksdagen och åka på bjudresor anordnade av oljejätten Shell. Jag är ju professionell. Och såklart är jag inte ett dugg jävig i mitt beslutsfattande -- jag sitter i styrelsen för ett internationellt teknikkonsultföretag med miljardomsättning, men det påverkar inte mitt beslutsfattande i närliggande frågor. Jag är ju professionell, sa jag. Åh Svetlana, har du bakat? Jag förstår inte hur hon hittar tiden. Så mycket att diska och damma här i min stora våning. Hon är en pärla, min Svetlana! Cupcake anyone?


http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article8035931.ab

Från och med du...

Herregud, detta jävelskap har satt sig i min hjärna. Jag borde skämmas, men kan inte sluta nynna!

Oskar Linnros – Från och med Du

Bekännelse

Jag tycker om när människor faller utanför och mellan ramarna. Jag gillar det oväntade och det unika. Därför har jag inte några problem med att bekänna färg, trots att det är lite pinsamt. Vänner, jag kommer aldrig att sluta att tjusas av Ulf Lundell. Och ja, jag är på det klara med att han är en sexist med en ofta vidrigt, medeltidsaktig syn på könen. Jag är såklart även medveten om att han faller under kategorin gubbslem och att madonna/hora konceptet ligger honom varmt om hjärtat. Men jag kan inte rå för det. Jag är hjälplöst fascinerad och han slutar aldrig beröra mig. "En varg söker sin flock" är fortfarande någonting av det vackraste jag läst. Och om jag får välja en låt, bara en, så blir det såklart Isabella. Som varit med mig i ett kyligt, vodkaindränkt Ryssland och genom åren i ett själviskt och intellektuellt begränsat Amerika och sedan tillbaka över jordklotet igen. "Åh, om jag bara för en sekund fick vara Isabella," sa jag på en dejt en gång. Och fortsatte, "if a man would write me a song like Isabella I would marry him right then and there". Allting stannade upp. Mannen på andra sidan bordet betraktade mig andlöst och för en sekund blev jag faktiskt rädd att han skulle falla ner på knä. Och att jag skulle svara ja bara för att ögonblicket var så spontant och romantiskt. Men han lät det passera och det var först senare, på en bensinmack i höjd med Norrköping som jag äntligen sa ja.

Ulf Lundell – Isabella

Jag har ben!

Igår var jag på gymmet. Det ångrar jag idag. Efter att vaggat runt som en krabba hela dagen. Och hånats och förlöjligats på olika sätt. Payback's a bitch!

Vampire Weekend – White Sky

Den vilda jakten på Uzin

Som väntat var det en lömsk känsla som genomsyrade stan ikväll. Och särskilt slug var den såklart runt Lilla torg/Gamla Väster hooden. Vapen tycktes lura innanför varje konstymklätt skjortbröst och vid ett flertal tillfällen kändes det som om jag var med i ett avsnitt av Sopranos. Jag överväldigades av en desperat längtan efter stort hår, svarta stilettklackar och leopardmönstrade linnen i glansigaste polyester. Och jag letade, efter min Uzi, men trots att jag sökte ögonkontakt med de lömskaste av de lömska (och de är många här i södern) så var det ingen som nappade. Valrossmustascher passerade i revy och personer med uppknäppta skjortor och glänsande guldkedjor (vadå, jag har aldrig hävdat att jag inte är fördomsfull) betraktade mig roat när jag viskade fram min förfrågan. I ett sista desperat försök ringde jag en gammal bekant i (du blir dödad bara du råkar blinka) Rosengård. "Uzi? Pistol?" sa han roat. "Du, jag jobbar som arbetsförmedlare och har inga närmare kontakter med den undre världen." Andlöst la jag på telefonluren. Verkligen förvirrande det här. Det var ju så lätt för Expressens reporter, herr Diamant (säkerligen ett namn som gått i arv i generationer inom familjen), som på fem timmar blankt lyckades köpa sig en läckerbit till pistol. Fast vi rör oss kanske i olika cirklar, herr Diamant och jag. Sedan har han ju ett väldigt coolt namn också. Det kanske krävs. Hur låter Electra Nilsson?

http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2187290/vi-koper-vapen-pa-fem-timmar

Kärlek från södern

Jag har inte riktigt tid med bloggen idag. Måste ge mig ut för att köpa en Uzi...och kanske ett maskingevär också. Jag bor ju i Malmö och här skjuter vi för att det är kul! Laters!

Survival strategies

I'll lie about facts, but never about feelings.
Why is that?
Facts don't matter - only feelings.
Facts don't matter? That's not true at all.
Ofcourse it's not true, aphorisms are never true when you look closely at them. Just like feelings.
What? So you'll lie about facts and feelings are never true? What does that leave you?
Only with life.

Med på en öde ö

"We should treat all the trivial things of life seriously and all the serious things of life with sincere and studied triviality"

Söndagsharmoni

Lycka, vilken morgon! Grått och regnigt, och därför perfekt för husmoderliga aktiviteter. Idag blir det blåbärscobblers med min alldeles egen vaniljglass. Och surdegsbröd med soltorkade tomater och oliver med A Fine Frenzy – What I Wouldn't Do i bakgrunden. Jag vill också passa på att tipsa om denna fantastiska karamell av visdom och underfundighet. http://www.prudentadviceformybabydaughter.com/  En kvinnas kärleksfulla tankar och råd till sin dotter, men också ett vackert rättesnöre för varenda en av oss.

Wednesday

#212 Remember that most fairytales were written by men.

"Some of the greatest writers of children’s fables were male: The Brothers Grimm, Hans Christian Andersen, even Walt Disney. You are not a tiny princess awaiting rescue by a valiant man, a symbol of frailty and naïveté, or the punch line in a morality tale. The women in those stories were crafted by a different sex at a different time for a different audience; these days you slay the dragon yourself."

         Och min personliga favorit...

Sunday

#265 You don't have to stick to the recipe.

"Unless you are baking - then, stick to the recipe."

Det är fullt tillräckligt...

Den "nya lasermannens" härjningar har snabbt fått en politisk dimension. Diskussionen handlar inte längre om en ensam galning som aktivt försöker avrätta slumpmässigt utvalda personer på öppen gata -- istället pratas integrationsproblematik och manifesteras om kärlek och "no violence" på gator och torg och genom sociala medier. Jag får lite "deja vu feeling" här. År 2002 bodde jag i USA, på östkusten. Vid nämnda tidpunkt härjade en sniper i området, satte skräck i ett helt land och dödade totalt tio personer. Och inte vid någon tidpunkt nämndes ordet integration. Inte heller kände jag någonsin en överhängande längtan att leka Di Leva med blommor i hår utanför fullmäktige i min stad. Istället delade jag den gängse uppfattningen att morden utfördes av en störd brottsling som skulle fångas, sättas bakom lås och bom och sedan skulle nyckeln kastas bort. Men i Malmö går diskussionens vågor höga och jag förstår inte varför. Missförstå mig rätt, det är ju trevligt att malmöiterna öppet visar sin kärlek för varandra och sin stad, men vad har integrationspolitiken att göra med en galnings verk? En galning är ju per definition just galen. Varför betyder nämnda galnings aktioner att de multikulturella värderingarna måste försvaras? Malmö som koncept är inte belägrat av en vansinnig, rasistisk mördare, istället är det stadens människor som skräms och beskjuts. Låt oss stanna där. Det behövs inte mer. Det är stort nog.

Oops!

Ja, det är ju smart. Att försöka smuggla en krokodil i sitt handbagage. Och så kan man ju undra om inte lite airport security hade varit på sin plats. Bara en bråkdel av de kontroller jag måste gå igenom för att resa inom Sverige hade nog räckt för att upptäcka vad som egentligen gjorde att handbagaget vägrade ligga stilla. Och så överlever det förbannade djuret också...

http://www.news.com.au/travel/news/crocodile-on-a-plane-kills-19/story-e6frfq80-1225942045322

Konsten att gilla läget

Ibland väser jag som bekant till här på bloggen och idag fick jag tillfälle att faktiskt väsa och fräsa i verkligheten också.Va, väser du åt mig?! sa kollegan förbluffat och sedan skrek han högt eftersom han hittade plastspindeln jag stoppat i hans skabbiga inneskor vid ett tidigare tillfälle. Det var roligt. Fast undrar vad payback blir. Men ärligt,  03.30 piip, vaknade jag inatt --och kunde jag somna om? Eller var jag tvungen att lösa världsproblemen? Svar nej och sedan ja. Efter att ha kastat mig hit och dit i någon timme bestämde jag mig för att spöka runt lite i våningen istället. Somnade tillslut om vid 06.00 och när mobilen började plinga vid 08.00 var jag såklart fanatiskt grinig och sur. Jag eggade upp mig ytterligare genom att lyssna på Rage Against The Machine – Bulls on Parade om och om igen, sedan gav jag mig alltså av till jobbet för att väsa på min stackars kollega. Fast det var innan jag bestämde mig för att gilla läget. Eftersom det helt enkelt fanns alltför många saker att irritera sig på för att jag skulle orka vara argsint på dem alla. Och så strävar även jag såklart efter att vara en sådan där härligt, knäckebrödskäck människa. Men hitintills har jag inte varit så lyckosam på den fronten.

Glossig och välredigerad

Idag känns det mest som om jag vill leva i en film. Med lyckligt slut. En romantisk komedi kanske. Fast romantiken är ju på plats i mitt liv. Det är annat som inte riktigt stämmer just nu. A few more baby steps...

Pixies – Hey

Mr macho man 2010

Smått neurotiska kvinnor med stora hjärtan är jag van vid --och ja, jag erkänner, jag är en av dem. Men neurotiska män som är totalt uppslukade av sin egen spegelbild? Som gräver ner sig i självälskeri och förväntar sig att omvärlden sanktionerar beteendet? Någonstans i mitt medvetande har jag väl vetat att de måste existera, men jag har lyckats undgå närmare kontakter. De senaste halvåret har detta förändrats och frågan jag ställer mig i nuläget är framför allt: hur kan så många finnas på samma ställe? In kommer de, med sina stentvättade jeans anno 1980. Sina teser och dogmer. Och tror att de upptäckt något nytt. Som ingen annan någonsin tänkt på. Och att position och makt är manligt och hett. Det förstår inte att deras förtjänster aldrig någonsin varit eller kommer att vara att de ses som heta ur något perspektiv överhuvudtaget. Faktum är att neurotiska, navelskådande män är vansinnigt osexiga. Och vill jag ha makt och position fixar jag det själv. Fast jag har ju en fäbless för "the Tony Sopranos of the world", lite lagom brutala och känslomässigt frånvarande sådär -- så jag kanske inte är rätt person att uttala mig.

Alan Jackson – Freight Train

Scarlett O'Hara varning

Ibland är jag lite vild och vattnar mina blommor med bubbelvatten. Det kan kanske tyckas en smula extravagant, men för en tjej som kallades drottningen av Saba när hon växte upp är väl lite gammal hederlig hybris både oundviklig och relativt oskyldig.

"Great balls of fire. Don't bother me anymore, and don't call me sugar."

A declaration of war!

Du tror. Att jag är oskyldig och blåögd. Och naiv. Och du har rätt. Men du, jag vet precis vad du håller på med. Jag ser det innan du öppnar munnen. Nästan innan du själv vet vad du planerar. För du är så förbannat genomskinlig. Och du fattar inte. Ingenting. Att jag ser rakt igenom dig och att jag spelar på dig som en fiol. Jag vet var min lojalitet ligger. Och det är inte hos dig. Det är ingenting personligt, bara att du är en manipulativ och irriterande narcissist. Mest otroligt är det är du är så självgod att du tror ditt lilla spel funkar. Du tror att ingen ser, men vi vet. Alla. Du har en agenda. Men du, det är hit men inte längre. Nu är det stopp. Du förstår inte det. Håller inte med. Du vill fortsätta pressa? Men så kom an då, så ser vi vad som händer. Jag lovar, du kommer att hata det du får!

För spektakulär lungkapacitet: Howlin' Wolf – Smokestack Lightnin´

Min Tony

Och så har jag till min egen och omvärldens förskräckelse utvecklat ett crush på allas vår småfete, neurotiske och ultratöntige antihjälte. Så jag fortsätter att luras från soffan nu. Tillsammans med Tony Soprano. Och så ägnar jag mig åt att finna lyckan i att smida ränker mot min kollegas inneskor. Låtsasorm alternativt fastlimning i golvet med hjälp av kraftig, självhäftande tejp.

Even a broken clock is right twice a day

Certain days

Ibland stöter man på en dag som av olika anledningar borde vara tung, men som inte är det. Jag blir lika förvånad varje gång. Men hallå, du är bräcklig just nu --varför agerar du inte därefter? Varför lyckas du skaka på axlarna och gå vidare bara sådär? Var hittar du kraften att utmana farhågor, sträcka ut tungan åt ledsnaden och ge fingret åt mörkret? Och även om ditt leende kanske inte alltid når hela vägen fram till ögonen så lurar det iallafall i ögonvrån. Kan man lura sig själv till lycka? Till ro? Till en sorts förnöjsamhet? Jag börjar tro det. Fast vissa dagar räcker det förstås inte med att luras. Vissa dagar kräver mer power, mer action. Men idag räckte det.

Rufus Wainwright – Hallelujah

När åker vi?

Ikväll drömmer jag om att dricka kaffe på ett morgonrusigt kafé i London. Vara full och galen i Rom och älska vettlöst i Berlin. Jag vill köpa nya, mörkbruna stövlar i blänkande läder i Paris och skratta tills tårarna rinner i ett bländande vackert Madrid. Andas den höga, klara luften i ett höstligt Moskva och se den mäktiga la Bohéme i det vackra operahuset i Prag. Ha en förtrollande romans i  Budapest och se världen genom dina ögon i ett grönskimrande Dublin. Så kom igen honey, packa väskan så ger vi oss av!

Ingrid Michaelson – Little Romance

Defining moments

Så har jag då äntligen sett mr Moneybrother. Stilig som få är han, och med en stämma med det rätta raspet. Fast när det kommer till kritan så måste jag erkänna att jag inte är alltför begeistrad. Det är för trevligt, så trevligt att det inte sällan blir både banalt och lite enkelspårigt grabbigt. Bäst var han när han gjorde en cover på underbart vackra Downtown train av Tom Waits. Originalet har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den gick på repeat den där första magiska ankomstdagen i Moskva. Jag minns att jag stod vid fönstret i mitt studentrum på fjortonde våningen. Det var blåsigt och grått. Utanför stod en jättelik ek och en vit plastkasse lekte tafatt mellan grenarna. Jag följde dess dans och kände i hela kroppen att livet nu var oåterkalleligt förändrat, att någonting nytt hade tagit sin början och att jag inte hade kunnat vända om även om jag hade velat. Det finns en handfull ögonblick som definierar riktningen på ditt liv. Detta var ett av mina. För just då, just där i fönstret i det främmande land som från och med nu var hemma, var mitt liv förändrat för alltid. Det minnet tog han fram Pengabrorsan. Och bara det var värt biljettpriset.

Moneybrother – Downtown Train (Tåget Som Går In Till Stan)

Snopet!

Än en gång kan svensk byråkrati stoltsera. Och Försäkringskassan har på sedvanligt maner överträffat bilden av sig själv. När Jesper Odheim kontaktade premiepensionsmyndigheten PPM för att byta sina fonder fick han till sin förvåning beskedet att detta inte var möjligt eftersom han enligt myndighetens dokumentation varit död de sista åtta åren. Det spelade inte så stor roll att han haft flera och långa telefonsamtal med myndigheten. Han klassades fortfarande som avliden. En märklig känsla att höra det där. "Tyvärr, du är registrerad som avliden i våra register så vi kan inte hjälpa dig angående ditt pensionsspar." Efter en lång process har Jesper äntligen fått ett skadestånd på 30.000 från Försäkringskassan. (Ja, det var såklart denna, den mest trångsynta och stelbenta av alla myndigheter, som var roten till felregistreringen.) Konstigt nog verkar det som om just myndighetsutövande tar fram det sämsta i individen.  Handläggarna blir dummare och mer trångsynta, empatin och medmänskligheten försvinner upp i tomma intet och logik, vad ska den vara bra för? Det är som om ett beslutsorgan som är så maktfullkomligt gör att individerna på beslutsnivå inte behöver ta ansvar för de beslut de faktiskt fattar. Och logiken i en sådan institution styrs inte av faktisk logik utan av luddiga paragrafer och riktlinjer som går att applicera lite efter smak och tycke. Fast Jesper Odheim är å andra sidan en erfarenhet rikare. Väldigt få människor kan faktiskt säga att de haft förtjänsten att dö två gånger under sin livstid. Faktum är att få människor kan säga att de ens dött en gång -- det brukar döden sätta stopp för. Du kanske skulle skriva en bok Jesper?

http://www.expressen.se/nyheter/1.2176694/jesper-37-var-registrerad-som-dod-i-atta-ar

The chilly April air

Borders crossed by
his heavy breathing
Fingers tangled, entangled in hair and skin

At this point I feel no death upclosing
I feel no thoughts take shape in my mind
Only the heaviness of his imagination
is breathing through my brain
Attraction from the deep within
he takes me to the end and back to
life again
Spirits rising high above the curly clouds
making me spin and twist and want

Aloud I say, what next?
And as he kisses me softly he answers
"Don't worry, tomorrow is another day."

Miss business

I morgon natt ska jag bo på hotell. Ensam. För pengar som inte är mina. Det känns härligt/fasansfullt vuxet. Att åka på jobbkonferens i en stad x antal timmar bort i två dygn. För jag är professionell. Det måste man vara i en arbetssituation. Speciellt i morse när jag hamnade i konflikt med Sven-Åke tråkmåns om vem som skulle sätta på kaffet på kontoret. Då var jag verkligen business woman med stort W. Eller när jag i smyg placerade vår fruktansvärt läskiga skyltdocka bakom min kollegas dörr -- så att den kraftfulla gestalten skrämde livet ur honom när han tumlade in en smula sömnig och tufsig en morgon i förra veckan. För att inte tala om att jag aldrig kan låta bli att provoceras av den generella jargong av gubbighet som präglar verksamheten. Och missförstå mig rätt nu, jag hyser ofta en stark kärlek till gubben. Men det funkar inte om nämnda åldring är en sexist som tillskriver mig vissa bestämda egenskaper på grund av att jag råkar vara av kvinnligt kön. Då slår jag bakut. Så nej, jag får väl erkänna att jag inte är särskilt professionell alla gånger. Men jag är iallafall bra på att låtsas. Därför rullar jag ihop mig till en glad liten boll i hotellsängen i morgon. Och känner mig härligt vuxen och mogen.

Fiona Apple – Criminal

Sju förbannat irriterande grader celsius!

Fan, det är för mörkt ute. Och snart är det dags för mössa också (handskarna är redan på plats). Det är för kallt och för mycket frost. Sju grader idag....SJU GRADER! My lord, vi är ju bara mitten av oktober! Ikväll blev det mörkt klockan 18.30 -- och snart kommer den härliga vintertiden på det. Så förskjuter vi ljuset ännu en timme. Ärligt talat, jag kräks på detta ständiga flåsande om det nordiska ljuset. De "vita nätterna". Men hallå, vad spelar det för roll när vi tvingas framdriva vår eländiga existens i ett ständigt skymningslandskap med bitande isvindar som sällskap under sex månader av året? Grådaskigt och slaskande. Det kan inte vara hälsosamt. Detta mörker och huttrande tystnad. Inte undra på att Norden är världsbäst på den heliga helgsupen -- man kan ju bli alkoholist för mindre. Så jag skiter i detta nu -- och emigrerar söderut. Bokar biljetter till något varmt paradis och är tillbaka någon gång i slutet på mars. Fast jag har ju några möten i morgon som jag inte kan missa...verksamheten måste ju utvecklas i rätt riktning -- tänk om de inte lyckas hålla budget. Och så har jag ju just förnyat mitt medlemskap på gymmet...och efter många års snyltande är TV licensen äntligen betald... Och precis så där enkelt snurrar ekorrhjulet vidare mina vänner. In i framtiden och mot en ny vår. Men jag ska iallafall ut i helgen. Det är heligt.

Björk – There's More To Life Than This

Hitlerapelsinens återkomst

När jag tänker efter var det inte särskilt moget. Men oj vad jag saknar er ibland. Särskilt när rollen jag axlar nu känns alltför tunggrodd och mitt ansvar oändligt. Eller, inte direkt er som personer, nog mer som grupp, som ett helhetskoncept -- jag som aldrig velat begränsas av något så fånigt som grupptillhörighet. Men med er fanns det en dynamik, en rymd i tanken och en humor som gränsade det absurda. Jag undrar: Chefen, hur valde han ut oss? "Hm, låt mig se -- vi tar åtta orginella och kraftfulla individer, sedan placerar vi dem i en tät, sammansvetsad arbetsgrupp där de inte har någonstans att fly -- och så ser vi vad som händer." Och visst, det var spänt ibland. Och ja, ni irriterade mig -- varenda dag och varenda en av er. Men jösses vad jag skrattade. Så jag kiknade och tårarna sprutade. När jag jagade runt och letade Hitlermustaschprydd frukt i mitt skrivbord. Lekte tafatt i korridorerna mellan kontoren och fräste och spottade när jag släntrade förbi ditt skrivbord. Retade kristdemokrater och moderater och muskelstinna byggjobbare på lunchen. Kastade runt med blåa silikonägg och spelade töntig, åldersstigen honky-tonk före och efter besökstiden. Det är tyngre nu. Mer givande på många sätt -- ett utmanande klimat och en möjlighet att växa upp till trädtopparna. Men ibland längtar jag lite efter känslan av lätthet och ett bubblande, fräsande, levande anything goes!

Fokus är off och så förbannat fel!

 Fem smarta bröstövningar!
(så blir du av med hänget och klarar penntricket)

Artikeln som gör honom till din bästa älskare
(lämna artikel framme i smyg!)

Och naturligtvis favoriten -- vilken kändisstil har du? 

Ursäkta, men är det bara jag som blir förbannad när ovanstående headlines möter mig i tidningsmontern? Jag menar, exakt hur osmarta tror publicisterna att vi kvinnor faktiskt är? Är detta vad de tror att vi går igång på? Ibland faller jag till föga och inhandlar någon blaska där dessa eller liknande frågeställningar behandlas och det slutar alltid med att jag irriterat förpassar den till papperskorgen innan jag ens läst igenom halva. Och så sitter jag där, med min ilska och skam. Vad är det för budskap vi prackar på dagens tonåringar? Ungdomsarbetslösheten uppgår till 25% och 40% av de som är arbetslösa är under 25 år. Men du, jag är lite upptagen med mina bröstövningar just nu. Så jag har inte tid att diskutera det --men kom hit så ska jag förklara det där med penntricket. Det är aldrig för tidigt att börja träna. Och lilla vän, du känner dig pressad till analsex säger du? Men du, jag har en artikel här --den handlar om hur du gör "honom" till din bästa älskare. Lämna den framme så är han snart lite mer sexuellt upplyst. Sedan är du ju i en ålder när du inte vet vem du är ännu. Du letar och provar dig fram. Du är inte sällan förvirrad och osäker. Men du, vad kan då vara bättre än att du får jämföra dig med Victoria Beckham och andra hälsosamma kvinnor i 30-års åldern? Så ta det här testet honey! Och lämna det där med politik och att styra världen åt mig. Jag ska ta tag i det snart --så snart jag är klar med penntricket.

Varifrån kommer denna ömhet?

Jag har kallats pretentiös. Och kvasiintellektuell. Jag tycker inte att Nobelpriset i litteratur ska gå till Astrid Lindgren (trots att hon gjort så många barn glada) och jag är inte särskilt intresserad av de litterära förtjänsterna hos våra svenska deckarförfattare. Jag tycker inte att allt som är skrivet automatiskt är litteratur. Det krävs någonting mer, någonting större. Konsten måste fungera som en väg någonstans -- ut eller in eller bort -- det beror på. Men långt där inne i hjärtat ska det kännas. När jag ser en tavla, läser en dikt eller en bok. Inte alltid. Men för att jag ska gå med på att kalla någonting för konst, någon för poet eller författare. Jag avgudar Marina Tvetaeva. Just därför att hennes ord går rakt in i mig. Lämnar mig hudlös. Men kanske framför allt därför att de fortsätter att bränna bakom ögonlocken långt efter att jag lagt ifrån mig boken och gått ut. Det, är konst för mig.

"Where does this tenderness come from?
These are not the - first curls I
have stroked slowly - and lips I
have known are - darker than yours

as stars rise often and go out again
(where does this tenderness come from?)
so many eyes have risen and died out
in front of these eyes of mine.

and yet no such song have
I heard in the darkness of night before,
(where does this tenderness come from?):
here, on the ribs of the singer.

Where does this tenderness come from?
And what shall I do with it, young
sly singer, just passing by?
Your lashes are - longer than anyone's."

Marina Tvetaeva 1916

Vem? Vadå? Snoppförlängare? Ja, tack!

                    One day people! One fine day!

Vem vill du vara?

När mitt liv inte går tillräckligt snabbt. När det handlar om lugn istället för handling -- då faller jag. Snabbt och utan skyddsnät. Men jag är trött på det här nu. Trött på att allt hela tiden måste gå i 110. Trött på att lycka är synonymt med fart. Och på att inte tillåta mig att hitta lugnet mellan stormarna. Nog för att handling ofta är vägen ut. Men vi har alla har ett ansvar för våra egna liv och hur vi förhåller oss till oss själva och vår omvärld. Och enough is enough. Jag bestämde mig för länge sedan att livet handlar om val. Du väljer inte bara livstil och dem du älskar, utan också vem du vill vara. Genetiken är ett skal, på många sätt en chimär -- när det kommer till kritan bestämmer du själv ditt innehåll. Det är självklart att vi har vissa karaktärsdrag som formar oss, men min poäng är att vi inte behöver stanna i vår box -- mellan våra egna ramar. Valet är fritt och valet är ditt. Vem vill du vara? Så jag struntar i min fäbless för det röriga nu. Och går ut och leker i solen en stund.

Augustana – Hey Now

Moscow by night

As one
Rain and bad acid
the surrender is endless...

I know they're up there
in heat and notes
Strange smiles bound and slitter
shaping perfection
The sound makes me
transparent
power of will zero
Nothing but now

I wonder if I left any footprints

En boll av gulsvart längtan

Jeez, en sån här liten krabat kommer snart att bli en del av mitt liv. Eller, inte förrän till våren är det sagt, men jag är förstås redan där. Kan ju helt enkelt inte vara annat.

Någon som kan tänka sig att vara valpvakt?

In love

Jag är fast. Betuttad och beroende av ännu en tv-serie. Dr Quinn Medicine woman har aldrig varit någon favorit, men jag lovar, i Öster om Eden är Jane Seymour av lite annan kaliber. Fast de inledande scenerna med de två rivaliserande bröderna Adam och Charles är långt ifrån bra. 35-åriga skådespelare (med begynnande flint och kulmage) som ska agera tonåriga hetsporrar känns inte särskilt trovärdigt. Stundtals gjorde överspel och taffliga replikskiften att jag ville skrika högt av irritation, men efter ett tag bet sig berättelsen och karaktärerna fast. Miniseriens huvudperson är långt ifrån James Deans hudlösa skildring av Cal Trask i filmatiseringen från 1955, men berättelsen går fortfarande på djupet. Steinbeck kan det där med persongalleri. Precis som i den fantastiska Vredens Druvor retar och förför han om vartannat --och han har en tendens att hela tiden spela på skiljelinjen mellan gott och ont, galenskap och normalitet. Och miniserien, Öster om Eden, förför. Trots sin lite oputsade skepnad. Fast mest av allt får den mig att vilja cykla ner till biblioteket och låna boken.

Bland snöänglar och Mojitos

Nostalgitripp som heter duga. Och fortfarande fruktansvärt bra!

Embrace the nerd within!

Jag är en flitig förespråkare av att ta väl hand om den inre nörden. Som jag ser det har nördigheten många förtjänster och fördelar. Livet blir inte roligare än du gör det, men med hjälp av nörden blir det lite roligare, jag lovar. Jag har tur. Det finns en del lätt galenskap inom familjen, så jag socialiserades tidigt in i rollen och idag är jag ytterst tacksam för det. Att vara nörd är intressant, originellt och framförallt förbenat mycket roligare än att sträva efter likformighet. För vem vill egentligen vara som alla andra? Visst kan det vara bekvämt att smälta in, men knappas särskilt kul i längden. Så gör dig själv en tjänst och släpp alla tankar på politisk korrekthet. Sträck på ryggen och räck lång tunga åt Jante. Och när du ändå är igång, slå på stereon och kicka igång din inre nörd med hjälp av guldkornet Merle Haggard – Okie From Muskogee. 

Jaha

När jag vaknade i morse överfölls jag direkt av en känsla att vilja klubba hela natten igenom. Bara för att jag inte kan. Delvis eftersom jag fortfarande ser ut som om jag gått en omgång mot Mickey Rourke och delvis därför att jag helt enkelt fortfarande är alltför trött och gnällig för att överhuvudtaget klubba någon annanstans än i soffan eller sängen. Och där klubbar jag bäst med böcker och eventuellt lite Tony Soprano och Carmela. Ibland kan man inte få vad man vill. Det tycker jag är tabbigt värre.

Varmt välkommen kära resfeber!

Hurra, idag damp Lonely Planet Vietnam ner i brevlådan! Så nu går hjärnan på högvarv. Och hjärtat pumpar lite fortare. Resfebern är här. Södra eller norra? Berg eller strand? Inget är klart. Allt öppet och formbart. Och snacka om att jag kommer att äta ihjäl mig. Och dricka alldeles för mycket risvin. Och bada trots att jag hela tiden hävdat att jag är alltför rädd för stenfiskar och hajar. Men vem är så mesig att de åker till andra sidan jordklotet för att sedan bada i något hotells sunkiga, klorstinkande pool? Det finns liksom inte. Det här är roligt. Planeringsstadiet. Nästan lika roligt som själva resan. Vietnam ligger öppet -- dess blodiga historia, fattigdomen, den färgsprakande kulturen, bristen på demokrati, men också landets skönhet och befolkningens omtalade värme och vänlighet. Och det enda som egentligen är riktigt säkert är att jag kommer att skaffa mig en sån där häftig, trekantig hatt när jag är där. Och att kanske, bara kanske tar jag äntligen mod till mig och riskerar livet genom att hoppa bungyjump från någon öde bro ute i bushen. Bara för att veta säkert att jag lever lite sådär.

Solkatt

Åh, vad jag önskar att jag bodde på landet! Så att jag kunde ha min alldeles egen solkatt. Och möjligen bli lite mindre irriterad. Kanske inte så nödvändigt att visa tänderna alltför mycket när närmaste granne bor en kvart bort med bil. Oavsett hur idiotisk nämnda granne än må vara. Fast frågan är om det skulle hålla i längden. Jag har ju en tendens att starta bråk när jag är uttråkad också. Och det känns som om jag kanske skulle bli det --bland alla de förbannat, vackra blommorna och de irriterande, djupgröna bladen. Alltför mycket provocerande stillhet. Så det är nog bäst att jag stannar i stan ett tag till. Där jag är omgiven av en aldrig sinande ström av irritationsmoment. Och där blottande av tänderna faktiskt är en nödvändighet, inte bara en möjlighet. Så tillsvidare får jag umgås med andras solkatter istället. For a while...

Jordens charmigaste maffiaboss

"There's an old Italian saying: you fuck up once, you lose two teeth." -Tony Soprano

Ever so softly

Idag måste allting vara vackert och mjukt. För så här dagen efter är jag liten och bräcklig. Ömklig och skör. Och behöver omhändertas litegrann. Koppla ner och koppla bort. Dra ut pluggen och skydda mig från alla påträngande intryck. Ordet måste är eliminerat, liksom ska -- kvar finns bara vill och önskar. 

Och jag vill få fina blommor. Precis så här exploderande färgglada även utan att ha photoshopats into oblivion. Som jag kan ställa i stora vaser runt om i våningen. Som får mig att le och längta efter nästa sommar och den vår som plötsligt inte känns så långt borta. Några kalla månader och en lång resa till ett varmt och kryddigt Vietnam bort bara. 

 

Och jag gläds åt att kunna välja och vraka bland mina fantastiska bokfynd från senaste rean. Margarettown av Gabrielle Zevin är ännu så länge så totalt vad jag inte trodde den skulle vara.

Jag tänder levande ljus, kryper upp i min soffhörna och dricker rooiboste på persika, hallon och fläder. Lyssnar på vackert sorgsen och rogivande musik Damien Rice – Older Chests, medan jag väntar på att nyckeln ska rassla till i låset och en trött men leende Honey ska stega in med famnen full av värme, kyssar och choklad.

Ajajajaj!

Nu har det hänt. Det som jag har varit så rädd för. Och ja, det var för jäkligt, lika äckligt smärtsamt och frustrerande som jag trodde det skulle vara. Men nu är det över. Och trots att jag känner mig matt och urlakad så är jag såklart fylld av en stor lättnad. I natt drömde jag att jag drev omkring ensam i en enslig liten eka. Horisonten var tom och allting runt omkring mig grått och ensligt. Men konstigt nog var jag inte rädd. För i drömmen visste jag att även om båten tycktes tom på ytan så var den egentligen så full av människor att vi hotade att tippa över. Av alla som jag älskar, jag kunde till och med höra deras röster och räkna in dem. Ungefär lite som i verkligheten då. På det kalla, sterila bordet idag. Medan mannen med de snälla ögonen överträffade sig själv med nål, tråd och sax.

Whatever!

Det är lustigt hur mycket av vår kommunikation som faktiskt sker ordlöst. Nu menar jag inte bara genom  kroppsspråk, utan även genom betoning och ordval. Subtila meddelande som ibland är ämnade för en person, ibland för många. Vissa lyckliga satar verkar inte vara mottagliga för dylika nyanser, eller kanske handlar det om att de väljer att höra det som faktiskt sägs --varken mer eller mindre. Det känns som en hälsosam approach. För visst är det underligt att lägga vikt vid någonting som verbaliseras genom antydningar. Och tänk så mycket enklare det hade varit om vi sluppit all denna analys. Om vi hade kunnat lita på att det som faktiskt uttalades också var det som gällde. Men mest av allt, tänk om vi kunde bestämma oss för att ignorera de subtila meningar och underförstådda sanningar som hela tiden sköljer över oss. Så mycket värdefull energi vi hade sparat. Som vi kunde lagt på människor som faktiskt förtjänade den. Nu har jag två mål denna veckan. Att ignorera personer som inte är modiga nog att säga vad de faktiskt menar och att våga mig till gymmet för min första styrketräningssession med en man som skulle få en Belgian blue-tjur att bli grön (blå?) av avund.

Och bara för att den är så vansinnigt bra --Zaz – Trop Sensible

My America

Amerikanen jag älskade avskydde min förkärlek för bubbelgumsöt, nostalgisk, "heartonyoursleeve" countrymusik. Så han är oskyldig till min fascination. Istället var det nog mitt första möte med Amerika som skapade vad jag tror kommer att vara ett livslångt begär. Sommaren jag fyllde sjutton, mittemellan flicka och kvinna, flög jag till andra sidan jordklotet för ett år på high school. Jag minns fortfarande känslan av total frihet när jag steg ut genom exit dörrarna på flygplatsen. Luften som slog emot mig som en trögflytande vägg, varm och våt, mättad med dofter och så fuktig att det var svårt att andas. Huset var rött och runt och fyllt av skratt, kiv, katter och hundar. Och människor. Med öppna hjärtan och sinnen. På ägorna fanns skallerormar, skorpioner och svarta änkor och jag lärde mig snart att skaka ur skorna ordentligt på morgonen och att kika under täcket innan jag kröp ner på natten. Jorden var intensivt röd, som om den färgats med karamellfärg och mina vita favoritshorts hade snart roströda fläckar som inte gick bort hur mycket jag än skrubbade. En stadsunge, plötsligt mitt ute i ingenstans -- men det var sällan stilla och aldrig tyst. Luften surrade jämt. I skymningen spelade syrsorna och nattluften fylldes av tusentals skinande, glittrande lightningbugs -- som kompakta, svävande moln av små, små ljuslyktor i grönt, orange, rött och gult. Skogen var frodig och tät och slog in mot öppna bilfönster när vi körde ikapp på övergivna grusvägar. Vi åt hamburgare på Sonic, friterad fisk på Long John Silver och flirtade oskyldigt men skamlöst med killar på the mall i närmsta stad. Sedan åkte vi hem i den becksvarta natten och lightening bugs exploderade i tusentals små eldpartiklar mot fönsterrutan medan vi körde. Jag minns att känslan av lycka var överväldigande. Och att jag inte ville att det skulle ta slut. Det är därför jag aldrig får nog av bitterljuv, romantisk countrymusik. För den berättar min historia. Om mitt Amerika. Långt bortom Hollywood och Desperate Housewives. The heartland som jag lärde mig älska en gång för länge sedan och där en liten bit av mitt hjärta alltid kommer att finns kvar.

Kenny Chesney – I Go Back

Helvete!!!

Hörrni, jag är inte människa idag! Kan inte koncentrera mig. Knappt nog formulera en tanke eller en mening. Förutom -- helvete, helvete, HELVETES FÖRBANNADE SKIT! Och nej, det handlar inte om de rödgrönas valförlust. Och nej, det handlar inte om besvikelse över ytterligare fyra år med stora, självbelåtna Mårran och hans gäng. Eller tankar om att jag som arbetar nu kan få fler härliga skattesänkningar som inte hjälper Sverige ett dyft. Att solidariteten är död och det enda som verkar betyda någonting är Mitt och Jag. Vad det handlar om. Vad det i alla fall borde handla om --är att vi släppt in rasister i Sveriges riksdag, i våra landsting och i våra kommuner. Personer som inte respekterar allas lika värde. Som dömer utifrån hudfärg, etnisk tillhörighet, sexuell läggning och kön. Det gör mig tokig. Och jag skäms. Inför de människor som tvingats fly från krig och förföljelse för att mötas av detta. Rasister med makt över besluten. Fy fan för er!

Rage Against The Machine – Bullet In The Head

Kickass!

Kom igen! Nu gör vi det! Ändrar väg! Byter bort! Tar tillbaka!

On fire

Ibland träffar man någon som glöder. Av energi och en vilja att förändra och förbättra. Som lyser passionerat i en alltför grådaskig vardag och som förmedlar en känsla av att allt, verkligen allt är möjligt. Idag gjorde jag det. Han stövlade in med buller och bång och fick mig att le genom tröttheten och tristessen. Och att se att ännu en dag på kontoret faktiskt kunde vara en möjlighet, inte ett hopplöst aber som skulle stökas undan. Det var som att översköljas av en våg av energi och när jag var ensam igen kunde jag plötsligt inte sitta stilla. De finns lite överallt och kommer i olika skepnad -- idealisterna/eldsjälarna. Men deras ögon lyser av ett engagemang som är ytterst smittsamt. Det spelar egentligen ingen roll vad de går igång på --gröna ärtor, politik eller blomsterodling. Istället handlar det mer om den känsla de förmedlar till oss som har turen att hamna i deras väg. Tänk inte mer! Do it! Allt är möjligt! Handla! Gå ut! Ta för dig! Det går! Gör det! Nu! Åh, I love it!

Lyssnar på Seth Lakeman – The Colliers, en eldsjäl "who put the sex back in folk".